Statyn av s’Espigolera i Llucmajor

Med flätade hårflätor, traditionell mallorkansk klädsel och en bunt ax i famnen står ”estàtua de s’Espigolera” i Llucmajor. Bronsstatyn föreställer varken en härskarinna eller en helgon, utan en flicka som utför ett enkelt arbete på landsbygden. Det är just denna ospectakulära syssla som gör monumentet anmärkningsvärt: det bevarar en vardagsscen som genom en dikt har blivit en del av Llucmajors kulturella minne.

Skulpturen är tillägnad den från Llucmajor härstammande poetinnan Maria Antònia Salvà i Ripoll. Hennes dikt ”Espigolera” har gett verket dess namn. I dikten skildras en lantlig värld där flickor följde efter tröskarna över åkern och plockade upp de kvarblivna sädesaxen. Figuren återger detta litterära motiv i brons.

Ett besök är särskilt värt besväret för resenärer som inte bara ser Llucmajor som en utgångspunkt för utflykter till södra Mallorca. Statyn går att uppleva utan guidning och utan konsthistoriska förkunskaper, men blir betydligt mer intressant så snart man känner till historien bakom axen. Den är ingen stor sevärdhet med invändiga utrymmen eller utställningar, utan en koncentrerad minnesplats – perfekt som ett stopp på en rundvandring genom ortskärnan.

Historia och betydelse

Bakgrunden till monumentet är inte någon politisk händelse, utan en iakttagelse från lantbrukslivet. När enstaka ax hade blivit kvar efter tröskningen följde flickorna efter arbetarna och samlade in dessa rester. Det är från denna syssla som benämningen ”Espigolera” härstammar. Maria Antònia Salvà tog upp motivet i en av sina dikter och gav ett arbete som knappt uppmärksammades en poetisk röst.

Maria Antònia Salvà

Tillägnan till Maria Antònia Salvà knyter statyn nära till Llucmajor. Minnesmärket är inte bara en allmän hyllning till det mallorkanska jordbruket, utan till en lokal poet och ett specifikt namngivet verk. Där ligger dess särskilda budskap: litteraturen framstår inte som något avlägset, utan växer fram ur en noggrann iakttagelse – av kläder, arbete, landskap och vardagslivets gester.

Den avbildade axplockaren är därför både en litterär figur och en symbol för en förgången lantbrukssed. I centrum står inte själva skörden, utan det som blev kvar på åkern efter det stora arbetet. Att plocka upp axen vittnar om omsorg, återhållsamhet och vikten av varje del av skörden. Salvàs dikt gjorde denna tysta syssla minnesvärd; skulpturen gav den senare en bestående form i det offentliga rummet.

Horacio de Eguía

Bronsskulpturen skapades 1965 av Horacio de Eguía. Skulptören valde inte att avbilda den hedrade författarinnan, utan istället det centrala motivet i hennes dikt. Detta är avgörande för att förstå monumentet: den som står framför statyn ser inte Maria Antònia Salvà direkt. Honnören uttrycks genom hennes bildvärld och genom de människor vars vardag hon skildrade i sina verk.

Således har ”estàtua de s’Espigolera” flera nivåer. Den hyllar en poet från Llucmajor, påminner om en dikt och fångar samtidigt en scen ur den mallorkanska jordbrukskulturen. En enskild ung lantarbeterska blir ett monument över poesins förmåga att synliggöra det till synes oväsentliga.

Vad det finns att se

Blicken dras först till axen. Den unga kvinnan bär det insamlade spannmålet i sina armar; skörden är inte bara en tillfällig symbol, utan nyckeln till hela framställningen. Utan denna bunt skulle hon vara en allmänt utformad figur i folkdräkt. Med den blir hon till ”Espigolera”, den axplockare som förekommer i Salvàs dikt.

Den som samlar ax

Horacio de Eguía avbildar en ”pagesa”, en ung kvinna från Mallorcas lantbrukssamhälle. Hennes hållning präglas av den skörd hon bär. Istället för en högtidlig pose möter betraktaren en figur vars identitet framgår av hennes syssla. Monumentet berättar därför inte genom dramatiska rörelser, utan genom några få tydliga kännetecken: människan, klädseln och sädet.

Valet av ålder är särskilt upplysande. Det är inte en representativ matriark som avbildas, utan en flicka eller en ung bondkvinna. Detta stämmer överens med den traditionella scenen där unga flickor följde efter tröskarna och plockade upp kvarblivna ax. Den som betraktar ansiktet och kroppshållningen bör därför inte söka efter ett individuellt porträtt av Salvà. Figuren förkroppsligar snarare personen ur dikten.

Flätor och mallorkansk klädsel

Det flätade håret och den traditionella mallorkanska klädseln placerar scenen tydligt på ön. Dessa detaljer är mer än bara folkloristiska utsmyckningar. De kopplar samman det litterära motivet med det lantliga samhället som det härstammar från och gör att figuren kan kännas igen som en ”pagesa” även utan någon förklarande text.

För att bäst kunna betrakta skulpturen lönar det sig att gå en runda runt den, förutsatt att förhållandena på platsen tillåter det. Framifrån framträder figuren och axen som ett sammanhängande motiv; från sidan framhävs armarnas hållning, spannmålens volym och klädselns fall tydligare. Baksidan riktar blicken mer mot flätorna och den plastiska utformningen av dräkten. På detta sätt kan man förstå hur skulptören har översatt en kort poetisk scen till en form som kan upplevas från alla håll.

Brons som material

Utförandet i brons ger det vardagliga motivet beständighet och tyngd. Just där ligger en fascinerande kontrast: det som avbildas är insamlingen av lätta, kvarblivna ax, men scenen är förevigad i ett beständigt metall. Verket lyfter inte fram den lilla efterskörden som en hjältedåd. Det ser snarare till att en anspråkslös syssla och dikten som beskriver den förblir närvarande i Llucmajors stadsbild.

Statyn bör därför inte endast betraktas som en dekorativ figur i folkdräkt. Ähren, flätor, kläder och kroppshållning ingår i en väl genomtänkt berättelse. Den som kopplar samman dessa detaljer kan tolka skulpturen nästan som en koncentrerad illustration till en dikt.

Besöket

Mötet med s’Espigolera börjar oftast helt spontant. Det finns ingen lång museirunda, ingen rad av salar och inget monumentalt område. Framför betraktaren står ett enda konstverk, vars verkan beror på om man stannar upp en stund och kopplar samman de synliga detaljerna med dikten historia.

Först karaktären, sedan berättelsen

För en meningsfull upplevelse rekommenderas följande enkla tillvägagångssätt: Börja med att betrakta statyn utan förkunskaper. Vad avslöjar axen, flätorna och kläderna om den avbildade personen? Därefter förändrar kunskapen om dikten ens syn på verket. Sädeknippen förvandlas från ett jordbruksattribut till en hänvisning till de flickor som samlade upp de kvarblivna axen bakom tröskarna.

Statyn lämpar sig snarare för ett kort besök än för en längre utflykt i sig. Den som bara tar en bild är snart klar. Den som jämför vyerna, tolkar symbolerna och tar hänsyn till kopplingen till Maria Antònia Salvà upplever ett litet, men innehållsmässigt sammanhängande monument. Det är meningsfullt att inkludera besöket i en promenad genom Llucmajor, för först i själva orten blir det tydligt att man här hedrar en lokal poet med ett motiv hämtat från det lantliga Mallorca.

Tidpunkt och besöksplanering

Det går inte att ange någon tidpunkt som med säkerhet är mindre besökt. Eftersom det rör sig om en enskild skulptur och inte om en utställning som styr besökarnas väg kan betraktandet dock smidigt integreras i en rundvandring på platsen. När det gäller fotografering är det framför allt viktigt att ha tillräckligt med tid för att prova olika vinklar och inte bara stanna framför figuren rakt framifrån.

Man bör kontrollera de aktuella besöksvillkoren innan besöket; det rekommenderas också att ta reda på om det krävs någon inträdesavgift. Man bör inte förutsätta fasta tider eller ett bestämt pris. Oavsett detta förblir statyn ett besöksmål där det inte är den organisatoriska insatsen utan kunskapen om dess litterära bakgrund som avgör kvaliteten på besöket.

Vägbeskrivning och parkering

Resan från Palma går först till Llucmajor och först därefter genom orten till statyn. Från centrala Palma går vägen via Ma-19. Det är 28 kilometer till Llucmajor; resan tar cirka 32 minuter. Dessa uppgifter avser uttryckligen resan till Llucmajor, inte till en parkeringsplats direkt vid monumentet.

Från flygplatsen i Palma är avståndet till Llucmajor 22 kilometer på väg, vilket tar cirka 21 minuter att köra. Även här slutar den uppmätta rutten i själva orten. För den sista sträckan till estàtua de s’Espigolera krävs sedan att man orienterar sig inom orten. Skulpturen ligger på Carrer des Convent och det är lämpligt att besöka den som ett stopp på en promenad genom centrum, istället för att avsluta bilresan direkt framför konstverket.

Med buss

Llucmajor har hållplatser både i den östra utkanten av orten och i centrum. För att besöka statyn är det därför avgörande vid vilken hållplats den valda förbindelsen slutar och hur den efterföljande promenaden genom orten ser ut. Själva besöket kräver ingen vidare resa till ett område utanför orten: det är ett monument i Llucmajor som man söker, inte ett landskap med samma namn eller ett avlägset historiskt område.

Med bil

När man väljer parkeringsplats bör man betrakta besöket som en del av en rundvandring i orten. De traditionella besöksinformationen beskriver ingen egen besöksanläggning vid statyn. Det är därför lämpligare att följa de gällande lokala trafik- och parkeringsreglerna och gå den återstående sträckan till fots. På så sätt blir det enklare att kombinera s’Espigolera med andra sevärdheter i den historiska stadskärnan.